Författare Linnea Ragnarsson, Foto: David Ahnstedt
När hon plötsligt blev lämnad av mannen hon levt med i fem år, tog hon tillbaka kontrollen över sitt eget liv genom ordets kraft och skrivandet. Under hundra dagar skrev hon allt hon kände vilket resulterade i en bok där hennes bild av vad som hände är den enda som räknas.
Det är vårens stormigaste söndag när jag ringer upp Linnea över Teams. Direkt möts jag av hennes lugn och vänliga leende. Hon sitter i sitt lilla hus, ute på landet, i bakgrunden syns en färgglad tavla som pryds av Frida Kahlo. Linnea har vuxit upp i den småländska staden Eksjö, hon berättar om en trygg uppväxt med starka band till familj och släktingar. - Konstnärer finns i släkten, men ingen författare. Min mormor har berättat om sin far, han var bra med orden och kunde formulera sig väl.
Kanske är det därifrån känslan för språket och lusten att skriva kommer. Hon minns tydligt hur hon fick upp ögonen för skrivandet som konstform. - Min storasyster var min stora förebild när jag växte upp. När hon startade en blogg där hon berättade om sitt gymnasieliv på ett så fint vis förstod jag att det finns många sätt att skriva på. Det går liksom att måla med orden, göra texten glad, sorlig, mystisk. Så jag började själv att skriva, i en pappersdagbok. Det var den där romantiska bilden - jag satt i fönstret i mitt flickrum och skrev. Linnea skrattar till och fortsätter: - I början var det patetiskt mycket poesi i de där texterna, men sen blev det mer likt den genre jag landade i nu, prosa-lyrik, en bra blandning.
Boken du skrivit handlar om uppbrottet mellan dig och din första stora kärlek. Hur tror du att vi präglas av vår första riktiga, seriösa kärleksrelation? - Oj, vilken fråga. Jag tror att vi präglas jättemycket av den. Alltså, så här i efterhand kan jag ju verkligen analysera mig själv och det säger mycket om en själv. Hur man var i den relationen också, för att man är så ung. Det blir på något vis en spegling av vad man har lärt sig och vad man inte har lärt sig. Men jag tänker att det är på gott och ont, hur det präglar en sen för resten av livet. För jag tänker att jag har verkligen lärt mig vad jag inte vill ha och det kommer jag ta med mig varje dag framåt. Sen är det ju grejer som man också har lärt sig att man vill ha, både utifrån den kärleken man fick men också utifrån den smärtan man fick. Att man vill ha motsatsen till det. Sen kan det ju tyvärr också prägla en, alltså man kan ju verkligen bli skadad och rädd av det, på ett vis. Men det tror jag ju, utifrån min utbildning och arbetslivserfarenhet också, att man kan läka från det och hitta någonting som är så mycket större och bättre. Jag tror att det är som med alla jobbiga händelser i livet, jag är verkligen positiv till att gå igenom skit, för att jag tror att man bli en så vettig och djup person av att gå igenom hemska saker också. Faktiskt.
I bokens författarpresentation beskrivs att ”skrivandet alltid varit vägen genom alla känslor”.
På vilket sätt hjälper skrivandet dig?
- Det hjälper mig alltid att få klarhet i vad som har hänt och vad som händer. Jag måste i princip skriva ner det för att fatta vad jag är med om. Och sen är det också som en hjälp när man har så mycket känslor på insidan, när jag skriver ner dem då känns det som att jag kan se hur de fysiskt kommer ut ur min kropp. Hur de lämnar mig. Lite som att gråta.
Vad har du för tips på hur en bäst tar sig igenom ett uppslitande break-up? - Mitt absolut främsta tips är att gå emot det vanligaste tipset man får som är att man ska uppehålla sig med annat för att inte tänka på det jobbiga.
Jag tror att det bästa är att göra precis tvärtom. Att bara tänka på det hela tiden i början och vara jätteledsen och välkomna alla känslor och prata om det med vem man nu vill prata med. Sin familj, sina vänner, en terapeut. Men alltså verkligen göra det verkligt.
För så upplevde i alla fall jag det, som att det då kunde försvinna lättare ifrån mig, de där jättejobbiga känslorna. Min erfarenhet är att de gånger jag uppehållit mig eller distraherat mig med annat har det bara kommit tillbaka i dubbel kraft senare.
Och då upplever jag också att är mycket svårare att hantera det när man egentligen har lite distans till hela händelsen, men ändå måste deala med ångesten kring det. Då är det ju inte heller lika accepterat att vara ledsen, så det är ju lika bra att ta tillfället i akt i början och vara ledsen hela tiden. Passa på!
Vad vill du förmedla med boken? - Jag vill förmedla att man behöver verkligen inte hela tiden leva i normen om att vara glad, utan att livet är så mycket mer än det. Det är så okej att vara så himla ledsen under en lång period. Man kan ju vara glad sen, och det kommer man också bli. Det var ju mycket så jag kände när jag mådde som sämst, att det enda som hjälpte var att läsa om de som hade det sämre. Så jag vill förmedla en ärlig skildring om att så här var det för mig och det var jättetufft men att det är också okej.
Boken är skriven i ett speciellt format där en kan se att den består av en samling dagboksanteckningar. Det finns inga versaler i boken.
Har det funnits någon särskild tanke med att använda det här formatet? - Jag skriver alltid bara i små bokstäver. Jag bara skrev, hade ingen tanke bakom det.
Men sen när jag skulle ge ut boken hade jag ett val om jag ville ändra det. Men det kände jag inte att jag ville, utan då hade jag en känsla av att det här kanske kunde förmedla denna dagbokskänslan lite tydligare. Men också, jag tycker om att boksidorna är så lugna, ingenting sticker ut. När man bara tittar på en sida så känns det så lugnt och symmetriskt. Så tänker jag att det kan vara skönt. För när man sen börjar läsa sidorna är det så stökigt i allt som känns. Så jag tänker att det är bra med de konstrasterna.
Har du planer på eller drömmar om att skriva fler böcker? - Ja verkligen. Jag vill skriva i hela mitt liv nu! Nu när jag vet hur ”lätt” det är att ge ut en bok när man har ett förlag bakom sig. Men det är nog jättesvårt om man ska ge ut en bok själv, nu har ju de gjort allt åt mig. Jag känner att nu vill jag bara köra på. Men då skulle det bli någon form av fiktiv bok och det är ju mycket mycket svårare. Alltså, det jag skrev nu kom ju bara av sig självt, jag behövde inte komma på någonting. Det var ju bara att skriva exakt hur allting kändes. Det är nog jättesvårt att skriva en skönlitterär bok. Det blir spännande, jag ska försöka.
Namn: Linnea Ragnarsson
Ålder: 26 år (fyller 27 år)
Intressen utanför skrivandet: Odling, umgås med vänner, vardagslyx med vänner
Linneas tre tips till dig som vill skriva dig igenom något jobbigt:
1. Skriv bara allt som kommer, tänk inte att det ska vara fint. Snygga till det sen.
2. Förneka ingenting, var superärlig.
3. Kom ihåg att tänka att jag behöver inte läsa det igen. Bara få det att lämna kroppen
Comments